Man skulle kanske kunna tro att jag tycker illa om barn, med tanke på några av mina tidigare inlägg. Det gör jag inte. Faktum är att jag kommer ganska bra överens med barn. Det är deras föräldrar som går mig på nerverna.

Jag läste på aftonbladet.se om spanjorskan Carmela, som med hjälp av konstgjord befruktning fick tvillingar vid 66-års ålder. Jag har inget emot konstgjord befruktning för folk som inte kan få barn, men det borde vara straffbart att hjälpa en 66-åring på det här sättet. Med risk för att låta som de föräldrar som irriterar mig allra mest, men har någon överhuvudtaget tänkt på barnen?

Dessutom ljög Carmela och sa till läkaren att hon “bara” var 55, för att ingreppet skulle få göras. Ja, men det tyder ju verkligen på gott omdöme. Man kan ju faktiskt ana att den åldersgränsen fanns där av en anledning. Som till exempel att man inte är helt lämpad att bli småbarnsförälder vid 66. Nu tycker jag i och för sig att åldersgränsen borde vara satt ännu lägre, men dock.

Problemet tycks ligga i någon sorts idé om att det är en mänsklig rättighet att skaffa barn. Det är det faktiskt inte. Eller på en idé om att man inte kan leva ett rikt och bra liv utan barn. Det går faktiskt alldeles utmärkt och man behöver inte ens vara en underlig kuf för att lyckas med det. Carmela är ett extremt dåligt exempel, men jag tror att många föräldrar på sätt och vis drivs av samma tankar som hon. De skaffar barn för att:

1. Jag vill ha barn - Helt okej om har tid med barnet, känner att du kan ge barnet ett bra liv. (Jag menar inte nödvändigtvis skidsemestrar i Val d’Istère och fancy internatskolor här. Jag tror nämligen att barn hellre umgås med sina föräldrar större delen av året än med inhyrd personal och adelskalenderns avkommor.) Om du har tänk igenom beslutet, kan ge barnet ett bra liv och inte skaffar barn bara för att alla andra gör det och för att den “normala” familjen måste ha minst 1,2 barn, så säger jag bara: sätt igång och fortplanta er! Ni kommer att få kul med era barn.

2. Alla mina problem kommer att försvinna om jag får barn - Det gör de inte. De kommer att bli tusen gånger större och du har dessutom dragit in en oskyldig liten stackare i eländet.

3. Ett barn är ju den perfekta avbilden av mig! - Hemska tanke. Ännu ett hysteriskt egotrippad pucko som tror att hans eller hennes gener är outstanding och så mycket bättre än alla andras.

4. Ett barn skulle ge mitt urkassa förhållande en nytändning - Muahahahahaha! Du har uppenbarligen inte tänkt alls och bör under inga som helst omständigheter skaffa barn innan du slutat tänka så dumt.

5. Jag har redan två barn och det är skitjobbigt. Om jag skaffar ett eller två till kommer de att sysselsätta sig själva bättre - Ursäkta jag måste gå och vika mig dubbelvikt av skratt … Strax tillbaka …

Det finns massor av föräldrar som hamnar i grupp ett och det är jättekul för dem och deras barn. Dessvärre hamnar en hel del i någon av de andra grupperna och det är inte roligt alls … för någon. Speciellt inte barnen.

Jag har vänner som diskuterat år ut och år in om huruvida de har råd att köpa en lite större lägenhet eller en bil, för det är ju “ett så stort ekonomiskt åtagande”. Sedan skaffar de utan vidare tre barn i snabb följd och förklarar att “ja, de var ju inte alls planerade, men så är det ju ibland.” Ibland ja … Inte tre gånger på raken under loppet av fyra år. Var var de på biologin i skolan? Vi lever i en trevlig tid där man faktiskt kan kontrollera sådana saker ganska lätt. En lägenhet eller en futtig bil är en fis i rymden i åtagandemått mätt om man jämför med ETT barn, och fullkomligt obefintligt om man jämför med TRE. (Det här är inget isolerat exempel. Jag har flera liknande i min omedelbara närhet och ännu fler om man rör sig lite längre bort i min bekantskapskrets.)

Man behöver körkort för att köra bil (bra), det pratas om att införa körkort för att ha hund (bra, med tanke på att många av de små liven far illa), men ingen har föreslagit körkort för barn. Jag föreslår det inte heller för jag tycker inte att det är en bra idé, dessutom vore en praktisk omöjlighet. Men vore det för mycket begärt att folk åtminstone kopplar in hjärnan innan de skaffar barn?