Jag har länge misstänkt att jag är en alien som placerats ut i tillvaron med ett ganska otydligt och för mig okänt uppdrag. Nu visar det sig att jag har haft rätt hela tiden. Hur skulle jag annars kunna förklara att jag helt uppenbart inte kan klassas som kvinna i dagens Sverige? Varför undrar ni kanske? Har Rosetta månne gått och bytt kön? Nej, jag är nöjd med det jag har. Mina bryderier bottnar i att jag uppenbarligen inte har några som helst “kvinnliga erfarenheter”, mer än möjligen den lilla detalj att jag vanligen sitter ner på toaletten. Vilket i dagens feministiska klimat tydligen inte är en kvinnlig syssla, då det tråcklas på “fittbyxor” för att främja jämlikheten. Nämnde jag förresten att det görs med visst statligt bidrag?

En som brukar dela med sig av sina så speciella “kvinnliga erfarenheter” är min nemesis, Linda Skugge. För ett par veckor sedan skrev Linda dessa tänkvärda rader om män under rubriken “Därför gillar inte män kvinnor i toppen“:

Under mina 17 år i arbetslivet tycker jag mig ha fog för följande:
Killar levererar inte.
Killar är inte noggranna.
Killar kämpar inte.
Killar går inte upp klockan 05.00 för att jobba.
Killar är slöfockar.
Killar löser inte problem.
Killar stökar ner bland alla papper, det är ett helvete att ta vid efter en kille som har rört till det.
Killar kan bete sig lite hur som helst och ändå kamma in skyhöga löner.
Killar kan vara hur mediokra och inkompetenta som helst men ändå inneha topposter.
Killar ger enbart killar jobb.

Du har missuppfattat alltihop, Linda. Ingen kan tänka sig DIG i toppen. Varför? För att ingen vill ha någon som blev kvar i puberteten i ledningsgruppen vare sig den pubertala varelsen har snopp eller snippa. Det fungerar liksom inte rent praktiskt. Du missar också att du skulle sättas dit för hets mot folkgrupp om det var invandrare eller homosexuella du sagt samma sak om. Varför är det ok med godtycklig hetsjakt på män?

Denna horribla krönika följde hon sedan upp med “Kvinnor får inte beröm“. Krönikans var skenbart en bra recension av en kvinnlig författares bok, som ges ut av ett ett företag där Linda själv är delägare. God journalistisk takt och ton borde fått Linda att nämna sin jävställning i det hela. Ja, du Linda… Med kvalitén på krönikorna på sista tiden förstår jag att du börjat tillämpa själv-är-bäste-dräng-tekniken och ger dig själv beröm, för ingen annan kommer att göra det.

Sedan kom krönikan “Var finns tjejerna som pushar sina systrar?” Kan man ana att denna krönika till viss del kom ur det faktum att hon själv pushat för sig själv i ovan nämnda krönika och fått kritik för det? Jag vet inte och Linda nämner inget om det. Istället drar hon några halvtaffliga bögskämt om Björn Gustafsson och Kristian Luuk (som säkert kan försvaras med att “jag minsann har massor med bögpolare som är urcharmiga!” Sedan undrar Linda varför tjejer inte pushar fram varandra så som killar gör. Varifrån kommer den där underliga uppfattningen om att killar halkar fram genom livet på ett bananskal? Jag har ingen aning, men Linda tycks i alla fall ha gått på myten. Sanningen är att alla människor får kämpa på sitt sätt och att det finns vissa som är hjälpsamma och släpper fram andra, oavsett kön. Jag pushar gärna för andra människor om de har en trevlig och öppen attityd. Jag vägrar pusha för inskänkta gnällspikar. Något att fundera på, månne?

Dessutom högg Linda ett par veckor tidigare Ulrika Messing längs med fotknölarna i krönikan “Vad vet Messing om att driva företag?” Linda tyckte i den att det var ett hån att Ulrica ska “leka” företagare, för hon behöver minsann inte ta lån hon “vänder sig bara till sin älskare i sängen och tindrar lite” för att få pengar att “latja” med. Dessutom ska minsann Ulrica inte tro att hon kan något om design. Hmmm… Det är inte att pusha, Linda. Det är att använda en ovanligt ful form av härskarteknik för att förtrycka och förlöjliga. Jag skiter i var Ulrica får sina uppstart pengar och jag har ingen aning om hon kan något om design och företagande, men det vet sannerligen inte Linda heller. Ibland har folk faktiskt oanade talanger, kanske till och med Ulrica Messing.

Och idag brer Linda ut sig över hur förfärligt föräldrar tycks tycka att det är att få små gossebarn. Det är dock en underlig krönika. Ett par av Lindas bekanta har just fått tvillingpojkar och inför födseln berättar Linda glatt att hon sa sådant som: “Det kommer att ligga två oragutangungar och brottas hemma hos er” och “svinstia”. I Lindas värd är det ok att kalla pojkar/män för apor och svin. Hon funderar på hur stort mörkertalet för bortaborterade pojkfoster kan tänkas vara. Underligt nog avslutar hon krönikan med att tycka synd om pojkarna som ingen vill ha. Två frågor:

1. Vilka är det som inte vill sätta pojkar till världen? Jag har aldrig någonsin hört någon säga något sådant.
2. Och om vi antar att Linda har rätt i att ingen vill ha pojkar, varför själv referera till dem som apor och svin?

Jag är evigt tacksam för att jag inte lever i Linda Skugges värd. Och jag är evigt tacksam över att det finns människor som Pär Ström, som försöker ge jämställdhetsarbetet balans och insikt. Det främjar oss alla. Utom Linda Skugge kanske, men jag bryr mig faktiskt inte det minsta i det. Jag tror faktiskt inte att jag har någonting gemensamt med Linda Skugge. Jag tror att vi är från vitt skilda planeter. Vem av oss som är alien återstår väl att se, men någon av oss måste vara det. Det är nämligen ljusår mellan oss. Ljusår i warp-hastighet.