Idag tänker jag uppmana er att gå in och läsa två blogginlägg, som jag tycker är mycket läsvärda. Det första har Rick Falkvinge skrivit och det är en liten historisk genomgång av alla gånger musikbranschen skramlat med vapnen och låtit sin armé av advokater rycka ut. 1905 ville de till exempel förbjuda självspelande pianon, eftersom de var ett hot mot livepianister.

Det andra inlägget har Joshua_Tree skrivit och det handlar om hur musikindustrin och vissa band fullkomligt kör sin goodwill i botten genom sitt agerande. Metallica som tidigare var musikbranschens affischgossar mot fildelning, ska nu ge bort sin musik, men vem vill egentligen ha den efter deras oschysta agerande?

Sist men inte minst vill jag också rekommendera en artikel från Business Week, som jag fick mejlad till mig av en trevlig man som heter Jan. Den handlar om Tanya Andersen som blev stämd av skivindustrin, friad och nu slår hon tillbaka. Mycket läsvärd.

Jag vet att jag sagt det tidigare, men det tål att sägas igen. Kreatörer måste alltid försöka komma ihåg att deras lojalitet i första hand är till fansen inte till bolagen. För bolagen är de bara en födkrok (även om folket på bolagets kontor är jättetrevliga och bjuder på kaffe, eller champagne om man är en stor födkrok). För fansen är kreatörerna så mycket mer. De förmedlar tro hopp och kärlek. Det kanske låter lite väl religiöst för många, men det är nog i runda slängar det de förmedlar till sina fans. Därför förlåter fansen en halvtaskig cd, bok eller film mellan varven. Kanske till och med två eller tre. Bolagen förlåter knappt en. Kort sagt, fansen är de som faktiskt föder kreatörerna. Bolagen gör det sannerligen inte. Så vem är det smartast att ty sig till när det stormar som värst? Hade Metallica ställt sig den frågan för några år sedan hade de kanske inte framstått som giriga idioter nu.

Uppdatering: Kika dessutom in hos Emma på Opassande som skrev detta emminenta inlägg just när jag skrev mitt. Dessutom finns det fler bra länkar att läsa vidare på i Emmas inlägg. :-)