FRA-debatten har samlat röda och blå, unga och gamla, män och kvinnor, stekare och nördar, hedningar och frireligösa och sexuella av alla olika slag under samma paroll. Det har helt enkelt varit en förbrödring av sällan skådat slag. Kanske är det just det där med förbrödring som gjort att F! i stort sett hållit sig borta från debatten. Kanske har vi andra inte tryckt tillräckligt på att förbrödringen inte på något sätt utesluter försystring. I själva verket har det förekommit en hel del av det också, men mest av allt har vi ägnat oss åt samförstånd långt bortom det lilla område vi alla har en eller annan variant av mellan benen. Och det måste ju ändå vara den allra bästa formen av samförstånd, eller hur?

Nåväl, allt detta har pågått ganska länge nu. En del har kämpat mot lagen sedan 2006 andra har kommit till efter hand, många alldeles på sluttampen och alla är precis lika välkomna, även F!. Jag kan dock inte låta bli att bli fundersam när jag läser slutklämmen i F!:s uttalande: “Feministiskt initiativ ställer sig i täten för de starka protesterna mot FRA-lagen och kommer att verka för att lagen ska rivas upp!”

Jag vill inte verka ogin, men täten har sedan länge passerat F!. De har en del jobb att göra nere i klungan innan de kan börja fundera på att ligga i täten. Men naturligtvis är det roligt att de äntligen hoppat på tåget och jag hoppas att vi alla ska kunna dra vårt strå till stacken för att bidra till att lagen rivs upp.

Själv tänker jag ägna resten av dagen åt självransakan och ställa mig själv tunga och viktiga frågor. Tänk om jag:

1. tryckt hårdare på att även kvinnor drabbas av FRA-lagen?
2. lyft fram att både Reinfeldt, Tomhylsan och Ingvar Åkesson är någon sorts män?
3. poängterat att jag som KVINNA tycker illa om massavlyssning?
4. pekat på att kvinnor generellt pratar mer än män och därmed drabbas hårdare av FRA:s smyglyssning?
5. lyft fram det faktum att antenner är typiskt falliska symboler för maktfullkomliga patriarkala strukturer?

Tankarna plågar mig. Jag känner mig alldeles svettig av alla dessa “om”. Är jag månne en könsförrädare? Kanske har jag genom mitt patriarkala tänkande bidragit till att F! även om de nu äntligen är med på tåget, trots allt hänger och flaxar i vinden bakom sista vagnen? Åh, ve! Dessa plågsamma tankar! Hur ska jag stå ut? Om jag bara haft en mangel att ställa mig på! Men vad gör vi moderna kvinnor som inte äger manglar? Balanserar på strykjärnet? Jag vet ingen råd!

Eller förresten, jag skiter faktiskt i allt det där. Den dagen jag börjar betrakta min omvärld genom ett par genusglasögon hoppas jag att någon ger mig en smäll så att jag kommer till sans. Jag tänker aldrig betrakta mina medmänniskor genom något annat än mina läsglasögon (annars blir de smått diffusa). Jag vill se dem för det de är, inte som representanter för ett kön.