Igår var jag på bröllop och det är då alltid lika kul. Man blir gråtmild och romantisk och älskar hela världen för ett litet tag och det är faktiskt riktigt trevlig. I vanliga fall är jag ju inte fullt så gråtmild och rar. Jag misstänker att det är den där omställningen som inte var helt nyttig för mig, för idag känner jag mig allt lite matt.

Men om man ska gifta sig så måste man ju först hitta en riktigt bra partner och det är ju inte helt lätt. Jag misstänker att det är därför folk harvar på i urusla förhållanden. Det är liksom lättare att stanna kvar och gnälla än att bryta upp och hitta någon som passar en bättre. Man vet vad man har, men inte vad man får. Och vem vet? Om man bryter upp skulle man kanske till och med bli lycklig… Hemska tanke!

Men varför ska man nöja sig med en partner som är halvdålig om man kan få en som är urbra? Man ska ställa höga krav. Och när man formulerat kraven som man ställer på en potentiell partner i sitt huvud, så ska man se till att man är kapabel att själv uppfylla dem också, för det är nämligen först då man faktiskt är redo att gå ut och försöka hitta någon som passar.

Och misströsta nu inte alla ni som tycker det är trist att krypa till kojs ensam. Det finns gott om hopp. Jag är säker på att gårdagens brudpar hittat rätt och jag vet att jag hittat rätt. Så om du i dina mörkaste stunder känner dig ensam och eländig, så frestas inte att para ihop dig med något stolpskott bara för att slippa vara själv, det är du alldeles för bra för. Visst, gå ut och roa dig, men gör inget seriöst av det om det i alla fall är dömt att misslyckas redan från början.

Dagens lilla kärleksråd blir därför: Gör som Bonnie Tyler. Hon nöjer sig sannerligen inte med stolpskott, hon väntar på en hjälte.